12 reformer som gjorde skillnad: TV-monopolet

12 reformer som gjorde skillnad: TV-monopolet

Svenska folket samlades länge framför en TV-apparat med en kanal och ingen reklam. Sedan slog några entreprenörer hål på monopolet och nu väller de rörliga bilderna och reklamen fram dygnet runt.

Redan i december 1930 kunde stockholmarna titta på TV vid en visning på biografen Röda Kvarn. Tekniken fanns alltså tidigt, men först på 50-talet väckte frågan om TV för hela folket något större intresse hos makthavarna. Det fanns en skepsis, inte minst hos socialdemokraterna, inför vad TV-tittande skulle innebära för medborgarna. Fördummande, passiviserande och demoraliserande för ungdomen var några farhågor som dryftades. För att i alla fall hålla sig till en ”seriös” och icke-kommersiell TV fastnade Sverige för den engelska modellen där tittarna via en licens stod för finansiering och därmed blev en slags uppdragsgivare. Public service blev ett begrepp också i vårt land och TV i USA med sin reklamfinansiering och konkurrens avvisades. År 1956 drog de första officiella sändningarna igång i Sverige och TV blev en omedelbar succé. Antalet licenser steg som en raket och några år efter starten hade över 400 000 skaffat TV.

Det fanns bara en kanal och programmen blev snackisar dagen efteråt på jobbet. TV-apparatens segertåg in i vardagsrummen slog till en början hårt mot föreningsliv, restauranger och nöjesliv. Biobesöken halverades mellan 1956 och 1963. Familjens möblemang, vardagsrutiner och helgledighet anpassades efter TV-tablån och skeptikerna fick vatten på sin kvarn. För att blidka dessa infördes 1960 en TV-fri dag i veckan. Ett påfund som dock bara överlevde i ett och ett halvt år.

Men oron för den växande televisionens inflytande fanns kvar. När en andra TV-kanal infördes 1969 sa socialdemokraterna nej till reklamfinansiering, bland annat av rädsla för att tidningarna skulle tappa annonsintäkter. Den nya kanalen beskylldes snart för vänstervridning och det fanns också en oro för att TV kunde avgöra val. Den politiker som gjorde sig bra i rutan fick ett försprång. John F. Kennedys solbränna ansågs ha varit avgörande när han slog ut den luggslitne Richard Nixon i presidentvalet 1960. Länge värjde sig de makthavande socialdemokraterna mot idéer om reklamfinansierad TV och staten kunde i kraft av kontroll över distributionen förbli ensam herre på täppan. Men monopolet sprack i fogarna när kabel-TV lanserades 1983 och svenskarna så småningom kunde se utländska program som kabelnäten tog emot via satellit. Socialdemokratiska Kvinnoförbundet kämpade emot och riksdagsledamoten Maj-Britt Theorin, S, föreslog förbud mot parabolantenner i privat ägo. Utvecklingen gick dock inte att stoppa. Medie-entreprenören Jan Stenbeck storsatsade på en ny svensk TV-kanal som skulle finansieras med reklam.  I december 1987 startade TV3 sina sändningar från London, nådde Sverige via satellit och kringgick förbudet mot reklam i svensk TV. Det var ett vågspel, men Stenbeck lyckades. Program som Diskutabelt, med den fräcke Robert Aschberg som profil, blev populära och framgången bidrog till att riksdagen 1991 beslöt att reklam-TV skulle tillåtas i Sverige.

Stenbeck inledde också ett samarbete med ledande socialdemokrater som Lars Engqvist och Odd Engström vilket öppnade dörren för Stenbeck att köpa in sig i ett nytt projekt, konkurrenten TV4. Senare sålde han sin andel och gjorde ett klipp värt hundratals miljoner kronor. Med TV4 fick Sverige i början av 1990-talet en stor hemmabaserad kanal som blev en seriös konkurrent till Sveriges Televisions program. Dammluckorna hade öppnats och tiden när hela svenska folket samlades kring ett enda program som Hylands Hörna var oåterkalleligen förbi. Digitalisering, internet, nya kanaler och plattformar i mobiltelefoner och datorer gör dagens TV-utbud till en flod av program som man kan titta på överallt och när som helst. Som med så mycket annat är det väl en utveckling på både gott och ont. Sverige förblev inte lika medietråkigt som Albanien, ett land ungmoderaterna jämförde oss med på 80-talet. Men visst finns det väl en risk att vi drunknar i flödet av rörliga bilder och inte förmår skilja på fakta och fiktion?

”Genom monopolet har konkurrens förhindrats. Den som inte är nöjd med statens utbud har inget alternativ och genom licensfinansieringen har man undvikit att bli beroende av annonsörer som kräver lyssnarsiffror. Nogsamt har alla vägar där individens val och önskemål kan påverka utbudet stängts.”
Anders Borg, senare finansminister, ger sin syn på TV-monopolet 1994.

”Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer i vilken förförisk släng­kappa de än sveper in sig”.
Maj Britt Theorin, motståndare till reklam-TV, på socialdemokraternas partikongress 1987.