12 reformer som gjorde skillnad: Del 5 Dagisut­byggnaden

12 reformer som gjorde skillnad: Del 5 Dagisut­byggnaden

Den moderna förskolan växte fram ur gamla tiders kindergarten och barnkrubbor. När både pappa och mamma gick till jobbet måste någon annan ta hand om barnen.

I det gamla bondesamhället fanns ingen organiserad barntillsyn. Barnen drogs tidigt in i sysslorna, ännu 1850 började cirka 40 procent av alla barn i sju-åttaårsåldern att arbeta. Äldre syskon tog hand om de riktigt små barnen när det behövdes, eller så fanns det kanske en mormor att tillgå på gården. Men i takt med industrialisering och urbanisering så förändrades villkoren. Allt fler familjer flyttade till städerna och om båda föräldrarna arbetade lämnades ibland barnen vind för våg i en ny, farlig miljö. Redan 1836 startades så kallade småbarnsskolor i Stockholm som drevs ideellt av engagerade privatpersoner. Syftet var att ge barn i åldern 2–7 en tryggare tillvaro och de undervisades i kristendom, läsning med flera ämnen.

DAGISKUL. På 1970-talet tog utbyggnaden av daghem fart och här pysslas det för fullt med vit vadd.

Den första barnkrubban, som startades senare, öppnades för barn till ”fattiga och förvärvsarbetande mödrar”. Verksamheten hade inga pedagogiska ambitioner utan handlade mest om att se till barnen och ge dem mat för dagen. Även barnkrubborna drevs som välgörenhet utan bidrag från samhället.

Barnträdgårdarna (efter tyskans kindergarten) som dök upp mot 1800-talets slut var mer avancerade. Personalen lärde flickorna att sköta hemmet och pojkarna att bygga och konstruera. Verksamheten drevs delvis med avgifter från föräldrarna vilket uteslöt de fattigaste familjerna. Barn till ogifta kvinnor var inte välkomna, så var tidens moral. Under 1900-talet växte en ny syn på barnen fram. De sågs nu som individer med egna rättigheter. Barnarbete och aga förbjöds, olika pedagogiska metoder lanserades för att ge barnen en bra start i livet. Ett exempel är Alva och Gunnar Myrdals berömda bok Kris i befolkningsfrågan 1934. Där menar författarna att barns fostran bör delas mellan föräldrar och samhället för att skapa goda medborgare. Då krävs det välutbildade barnpedagoger i en organiserad verksamhet som ska omfatta alla. Samhällets engagemang växte också och flera kommuner tog från 1940-talet över barnträdgårdarna. I takt med att behovet av arbetskraft växte fick kvinnorna en större betydelse på arbetsmarknaden. Mellan 1968 och 1972 ökade den kvinnliga arbetskraften med 180 000 personer. Då behövdes mer barntillsyn. Att lämna rollen som ”hemmafru” var inte bara en arbetsmarknadsfråga utan blev också en vision om jämställdhet mellan könen. Olof Palme, gift med barnpsykologen Lisbet, såg utbyggd barnomsorg som en viktig del av välfärdsbygget. Parollen ”Ropen skalla – daghem åt alla” på 1970-talet handlade både om barnens och kvinnornas framtid.

Ännu en bit in på 70-talet var endast 10 procent av alla barn i åldrarna 1–-6 år inskrivna på daghem. Idag är motsvarande siffra närmare 90 procent sedan den första lagstiftningen på området kom på plats 1975. Kommunerna är skyldiga att ordna kvalificerad verksamhet för barnen inklusive en avgiftsfri förskola för sexåringarna. Begreppet daghem har ersatts av förskola, integrerats med skolan och är idag en självklarhet i samhället. En förskollärare har en lång universitetsutbildning och 1998 fick förskolan sin första läroplan med ambitiösa mål för barnens utveckling inom olika kunskapsämnen och i frågor som demokratisyn och normer. Men förskolan väcker fortfarande debatt. Kan den drivas med privat vinstintresse? Skär kommunerna ner för mycket på personal? Lär den ut stereotypa könsroller fortfarande? Frågor lika heta som när det gällde om kvinnan skulle stanna hemma vid spisen eller inte.

ANNA-GRETA LEIJON fd Politiker 1988

”På 60-talet var det sambeskattning, det fanns väldigt lite daghem och det var inte så att man tänkte att fäder skulle ta något ansvar för barnen. Allt det här var hinder för samhällsutvecklingen som politiken måste vara med och riva, och där spelade Olof Palme så småningom en väldigt viktig roll. Han fångade upp dessa frågor.”
Anna-Greta Leijon, minister med ansvar för kvinnor på arbetsmarknaden 1973–76.

”Det finns hur mycket forskning som helst som visar att små barn inte kan interagera med andra barn före tre års ålder. De är inte mogna för allt det där vi kräver av dem, hänsyn, empati, turordning. Gud vet allt. Lika lite som vi ger barn utan kindtänder biff att tugga, borde vi fatta att de är för små för djungelns lag före genomgången trotsålder. I fyraårsåldern emellertid är till och med ett uselt dagis bättre än inget alls. Då kräver utveckling en social samvaro och en socialisation som bara andra ”flockar” och livet på egen hand (tre timmar om dagen, om fyraåringen fick bestämma!) utanför den egna ”flocken” och utan medföljande flockmedlem, kan erbjuda.”
Anna Wahlgren, författare,  som 1984 gav ut den uppmärksammade Barnaboken.

Kommentarer