12 reformer: Allmän rösträtt: Äntligen fick alla en röst i politiken

12 reformer: Allmän rösträtt: Äntligen fick alla en röst i politiken

År efter år av enveten kamp på gator och torg och i politiska församlingar. Till slut gav det resultat och alla i Sverige fick en röst, en chans att forma sin framtid. 

Möjligheten att få rösta i politiska sammanhang förekom redan på den gamla ståndsriksdagens tid i Sverige. Även kvinnor fick vara med i begränsad omfattning under frihetstiden på 1700-talet. Men det var först i och med ståndsriksdagens avskaffande 1866 som tanken på allmän rösträtt i vår, moderna mening fick fäste. Det gamla jordbrukarsamhället Sverige förändrades kraftigt av industrialisering och urbanisering. Nya politiska rörelser växte fram som liberalismen och socialismen.

De protesterade mot att bara ett fåtal sög åt sig rikedomarna från fabriker och råvaruproduktion och att den stora, arbetande massan inte hade något att säga till om i politiken. Och inte nog med det. Överheten hade mage att via den allmänna värnplikten kräva att den fattige arbetaren skulle försvara detta orättvisa land. För många förtryckta var emigrationen enda utvägen till ett liv värt att leva. Över en miljon svenskar lämnade landet mellan 1850 och 1920.

Liberaler, socialdemokrater och andra radikaler kunde dock så småningom utmana de konservativa krafter som inte trodde att en enkel arbetare kunde vara med och styra landet. Aktivisterna för allmän rösträtt anordnade folkriksdagar, demonstrationer och strejker. Kvinnorna startade egna organisationer. I takt med att den blygsamma rösträtten 1866, som bara omfattade män med viss inkomst, utvidgades valdes fler liberaler och socialdemokrater in till andra kammaren där de i sin tur kunde driva frågan. Liberaler som Karl Staaff och Nils Edén gjorde avgörande insatser liksom socialdemokrater som Hjalmar Branting för att göra allt fler män röstberättigade och från 1921 kunde också kvinnor gå till valurnorna. De fick god hjälp av revolutionen i Ryssland 1917 som gav överheten skrämselhicka. Skulle fattiga, svältande folkmassor i Sverige kunna ta makten på samma sätt? Ja, kanske, men sa man ja till allmän rösträtt skulle nog Branting kunna tygla bolsjevikvännerna i sitt parti.

Och så blev det. Revolutionen stannade utanför Sveriges gränser. Rösträtt och demokrati föll inte ner från himlen. Den kämpades fram av modiga politiker och av aktivister som möttes av hån och förakt, inte minst de kvinnliga pionjärerna. Den historien är värd att minnas med eftertanke och respekt.

”Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag”.
Högerpolitikern Ernst Trygger i riksdagsdebatten om allmän och lika rösträtt 1918.

”Hon strödde omkring sig i prässen varmhjärtade eller uddigt kvicka artiklar i rösträttsfrågan, företog agitationsresor, spred massor av propagandalitteratur, till stor del skriven av henne själv, gjorde sitt personliga inflytande gällande, överbevisade reformens motståndare samt entusiasmerade dess anhängare”.
Hyllning till rösträttspionjären Frigga Carlberg (1851–1925) i tidningen Frigga.

Verner von Heidenstam

”Vi stridde gemensamt för hem och härd,då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd, när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”.
Verner von Heidenstam i Medborgarsång 1899.

I TÄTEN. Frigga Carlberg i svart bakom baneret vid en rösträttsdemonstration för kvinnor 1918.